Rubriken är något gammalt ordspråk som jag har uppsatt på väggen här hemma. Kinesiskt kanske, jag minns inte. Det handlar väl om att man inte ska ge upp, men ger väl mer intrycket att man är mer eller mindre dum i huvudet som inte inser när det är dags att vika sig för övermakten.

Nu fick jag i alla fall tanken att jag skulle börja skriva här igen. Jag vet inte om det kommer att vara någon som läser det, men jag gör det nog mest för min egen skull. Just nu är klockan 02.14 på natten och det verkar som en god idé... Vi får väl se vad det barkar hän.

Förut har det ju varit meningen att den här sidan skulle vara lite smårolig, men mitt liv har inte varit roligt på rätt länge nu.

Jag vet inte heller hur jag ska lägga upp det, för det har hänt så mycket de senaste 5 åren. Ska jag skriva i kronologisk ordning blir det tungrott. Jag kommer nog bara att dyka rätt in i eländet och skriva om det som poppar upp i huvudet just då.

Jag kan väl i alla fall börja när jag fick den oerhört korkade idén att köpa grannfastigheten. Det var 2018 och det skulle vara något slags pensionsförsäkring. Jag skulle hyra ut till rika tyskar och danskar efter att ha renoverat det. Vad hände då? COVID-19!!! De rika tyskarna och danskarna lyste med sin frånvaro. Lyste STARKT med sin frånvaro....

Om ni inte har läst här förut så kan jag berätta att jag fick en stroke 2003. Att bli sjukpensionär vid 45 års ålder är ingen hit ekonomiskt. Inte på något annat sätt heller förstås, men pengarna är ändå rätt viktiga. Jag har haft en sjukpenning/sjukersättning på UNDER 10 000 i 20 år och det sätter sina spår. På hus, pga bristande underhåll, på kroppen pga bristande underhåll ( tandläkare t ex.. ) och på psyket pga en konstant stress av oro för vad som ska hända i morgon. Att ha taskigt med pengar är att gå omkring och vara rädd hela tiden. Kommer något djur att bli sjukt? Kostar pengar! Kommer varmvattenberedaren att paja? Kostar pengar! 

Det är väl bara att konstatera att det är Posttraumatisk stress det handlar om. Till slut blir man så trött, både fysiskt och psykiskt att man bryter ihop även för småsaker.

Att i det här läget börja tala om kriget i Ukraina är väl smaklöst, för mina problem är inte mer än en fjärt i jämförelse med deras, men det har ändå påverkat mig och alla andra i andra länder mer än vad man kunde tro innan det hände.

När Putinhelvetet beslöt sig för att ta över ett grannland på det mest förskräckliga sätt man kan tänka sig, så hände saker även här. Dieseln hamnade på ett pris på över 35 kronor litern, elbolagen skickade ut räkningar som hade summor som påminde om BNP för ett mindre land i Sydamerika och priset på vissa livsmedel som tidigare räknats som basmat liknade nu mera hummer och champagne.

Jag fick sälja traktorn för att kunna betala elräkningarna. Jag fick naturligtvis en struntsumma för den och jag kommer aldrig att ha råd att köpa någon ny igen, men det var det jag kunde sälja för att få ihop tillräckligt med pengar på kort tid.

Efter det har jag suttit hela vintrarna och varit rädd för att det skulle komma en massa snö. Jag har 1600 meter väg som det är jag som står för snöröjningen för. Nu har det varit relativt milda vintrar och nu har jag sjunkit så lågt ner att jag strängt taget har resignerat inför hotet att ambulansen inte skulle kunna ta sig hit om jag blir sjuk. Igår kom det en massa snö, men det är väl bara så att jag får vänta tills den har töat bort.

Det är som ni märker inte så mycket humor i det jag skriver nu, men det är helt enkelt inte så mycket humor i mitt liv just nu. "Just nu"? Tja, de senaste 22 åren... Jag har relativt nyligen insett att det är en tredjedel av mitt liv. Jag är rätt sliten nu..